Torsdag kväll, och just avslutat vår alumniträff med nätverket för erfarna HR chefer. Min egen spaning är att alltför många organisationer är riktigt dåliga på att kommunicera de interna magneter de har i form av begåvade specialister och duktiga chefer. Och om du överhuvudtaget kan namnge någon, så är det oftast en man och ännu oftare organisationens vd eller gd eller liknande.
Kan visa sig bli mer och mer kortsiktigt och en uttalad (?) lägga-alla-äggen-i-en-korg-strategi att våga lita på att endast en person ska ha tillräckligt dragningskraft för morgondagens medarbetare. Kanske inte vare sig en klassisk genus-spaning eller en genomtänkt sådan, men är män verkligen så mycket bättre på att bygga sitt varumärke och/eller vårda sina professionella nätverk? Är det anledningen till varför vi i nätverket har så svårt att komma på vad kvinnorna i ledande positioner heter även i företag där vi kunde namnge flera av de manliga affärsområdescheferna?
Duktiga människor vill arbeta med andra duktiga människor. Sant. De känner sig inte skrämda av talang och högpresterande individer, snarare tvärtom. Sant igen. Hur kommer det sig i så fall att vi är så dåliga på att lyfta fram våra personliga dragare, våra magneter både internt såväl som externt?
Spenderat några frukostar, luncher och idag även kväll med att fundera på hur både talent acquisition och employer branding kan och kanske till och med borde ta några ny grepp. Det är bråttom nu.
//Katarina
daigosweden 